De flesta ser mig som en kämpe. En fighter, som står för vad jag tycker och alltid säger vad ja känner.
Som är lite av en öppen bok. Som delvis är bossig men rättvis. Jag kan verka hård och stöddig, kan döma folk rätt fort
men det som många av er inte ser, är att jag är nog en av världens mest känsligaste människor. Jag gråter aldrig framför en grupp människor, de som sätt mig gråta riktiga tårar(inga fylletårar), dom har ja nära hjärtat.
De stunder jag riktigt gråter ut är ofta i filmer eller serier.. Det är oftast filmer då folk eller stunder berör mig hårt.
Men också stunder där gamla minnen känns igen som jag ofta glömt bort men som kommer fram vid en synlig gömma.
Sex And The City serien har jag tidigare nämt att jag följt hela vägen lång. Älskade serien när den gick på tv. Följde den så ofta jag kunde.. Fick hela boxen i julklapp detta år..grinade till och med när jag sett klart alla miljarder avsnitt..i lööwe it
Så, jag tankade ner nya SATC filmen och jag kan lova er att det var länge sedan tårarna föll så hårt. Jag älskar filmen och skulle lätt ge den miljoner stjärnor. Varför jag älskar den så mkt är en hemlighet, mina närmsta vänner förstår nog varför. Men i princip allt i Carries "liv" har även drabbat mig.. Jag får sånna flashbacks och minnen som ja försökt gömt undan bara plötsligt dyker upp igen. Detta kanske låter fjolligt men jag känner mig rätt plågad för stunden. Det tar så jäävla mkt på mig detta att ja nästan tappar ord. Alla händelser, alla problem, alla konsekvenser ALLT, är precis som det varit i en stor del av mitt.. Fast det är passerat men icke glömt, icke glömt. Även som dom flesta vet har jag alltid haft "problem" med andra tjejer. Är uppvuxen med och runtom killar. Är van att inte visa känslor öppet. Är vanare att leka dom där hårda lekarna än att klappa på en blond dockas hår, i och med detta kan jag egentligen inte sakna dom där stunderna som bara tjejer har tillsammans. Allt snack, alla skratt, alla känslor som man delar med varandra. Jag har inte haft det.. och jag saknar det. När jag ser Carrie,Samantha,Miranda & Charlotte så känner jag att det är ngt med mitt liv som saknas..
Dom har en sammanhållning i en drömvärld som är nedsläckt och som bara finns i fantasin? eller? Finns det på riktigt?
Isåfall vill jag ha det och i min fantasi saknar jag det. Ingen av er kommer förstå detta, bara de närmsta.

Idag sov jag ut ganska länge. Åkte till stallet och var där länge. Det var mysigt.. Åkte hem och fixade hem pizza..
Slänge på en ansiktsmask och satte mig framför tv:n. Sedan har jag bara suttit här framför en av mina bästa vänner.. datorn, vad skulle jag göra utan dig? haha. Ska strax se en film till som är bioaktuell. Nämligen Shutter..Berätta om den senare. Imorgon får ja äntligen träffa min älskling.. är så jävla tacksam att jag har dig. Lämna mig aldrig.
Sköt om er allihopa så hörs vi imorgon..självklart slänger jag in en bild på de 4 underbart härliga brudarna ifrån
SEX AND THE CITY!                                 Goodnight :)