Blåslagen på insidan försöker jag nu mig resa opp
kommer inte ens ihåg sist jag kände mig på topp
Att bestiga ett berg skulle jag aldrig klara, jag istället ständigt utsätter mig själv för fara
I kampen vinner jag oftast men blir lätt trött, för länge sedan jag egentligen skulle ha dött
Förlorar jag eller vinner ja denna strid? Jag vet inte, jag har ingen aning.
Mitt hjärta & min hjärna utsändrar ändast ordet Warning.
Att kämpa ständigt mellan liv & död, eller vållandet av andras nöd, kan jag inget göra åt.
Det enda jag kan säga är förlåt. Min hjärnkapacitet minskar med obehag, jag kan inte följa en enda lag.
Befinner mig inte i tid & rum, mestadels av stunderna är jag stum, vet inte heller skillnad mellan fel & rätt,
Jag visste att livet aldrig skulle vara lätt, förlåt för mina synder & allt jag har gjort..jag vet bara att namnet Sara Rosengren aldrig kommer blir något stort.

Dikt skriven 3/3 -08 av Sara Denice Rosengren

Var tvungen att skriva av mig & uttrycka känslor nog ingen kommer förstå.
Ingen förstår sig på mig & jag förstår mig inte heller på andra, så jag ska icke er klandra.
Lägger som vanligt in en bild under det jag nu skrivit, tacka inte mig. tacka era vänner för vad dom er givit